Ge min sinnesro...

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Ge mig mod att förändra det jag kan,
och ge mig förstånd att inse skillnaden

Lugn och ro

Nu är det lugn och ro här hemma! Känns skönt! Jag har pratat med en person som kan den här biten väldigt bra. Det känns så bra att få råd av Dig, Carina! De sakerna Du tipsade mig om kändes bra och enkla att utöva.
Jag får ta och boka en ny tid med Dig i januari..!

Vad som sades vill jag inte gå in på här. Det är personligt. Jag tycker var och en som upplever sådant här med andekontakt bör hitta sig en egen väg att gå. Jag tror inte det finns någon mall över hur det här verkligen fungerar. Då det är så personligt ska man inte lyssna för mycket på vad andra har varit med om. Man får hitta personer att prata med som man kan lita på och som förstår vad man går igenom.

Försök ta reda på vad de vill. Ta hjälp och prata om det. Nu är vi så många som har våra speciella upplevelser att det borde vara lättare få den hjälp vi behöver.
Vi kan dela våra erfarenheter med likasinnade som förstår, som varit där själva.

Jag har varit väldigt kluven då det gäller den här biten. Jag har tvivlat på mig själv mycket den här senaste tiden då det varit så mycket som har hänt. Men varför i herrans namn skulle jag gå och skriva ett A i min spegel i badrummet?? Varför skulle jag flytta runt på mina saker på det sätt som det har gjorts här hemma?

Undrar så vad som hände min tekopp. Den har fortfarande inte setts till här. Jag har gått igenom hela min lägenhet - den finns bara inte. Varför skulle jag slänga en av mina favorit koppar i soporna?? Jag har funderat fram och tillbaka på det som sker men kommer inte fram till någon bra förklaring.
Det är tur att jag har förstående arbetskamrater som förstår och som varit med om liknande saker och som tror på sådant här. Min familj tycker bara att "det finns inte det nått sånt, sånt skitprat!" Tur jag har Er på nätet, tur jag har er mina kollegor (ni vet vilka ni är..), tur jag har Dig Carina - som så gärna ger råd och tips om hur jag kan vara och agera i detta som sker.

Jag är nog inte alldeles galen.. Inte än... ;)



Mitt hem..

Är det en orb framför mitt ansikte??

Klicka på bilden så blir den större.

Här lägger jag ut en bild på mig själv som togs på julaftonen. Kunde inte låta bli då det ser ut som det är en orb framför mitt ansikte. Eller är det nånting annat så som damm eller reflex från ljusen runt om? Pappa tog en ny bild direkt efter och då fanns där ingenting framför mitt ansikte.. Vad tror ni att det är?

Lägg gärna en kommentar..!
God fortsättning!!

Hänt flera saker

Börjar nästan tro att man blivit halvt galen. Härom dagen försvann en tekopp!!
Jag har letat i hela lägenheten, i skåp, i frys/kyl och andra ställen för att hitta den. Till och med i soporna för att se om jag slängt den men nä..
Den finns bara inte!
Blir faktiskt inte klok på detta.
Börjar misstro mig själv. Igår blev jag riktigt rädd...
Jag har lagt stenar som jag har samlat från Gotland i en cirkel. I cirkeln har jag tänt ljus och rökeler. Igår när jag vaknade var cirkeln förstörd. Stenarna låg huller om buller. Inte går jag väl i sömnen och gör en massa konstiga saker??

Flera gånger har det skrivits i spegeln. Sist som någon form av rebus - jag måste säga att de är rätt så duktiga, andarna. Nån har skrivit ett A på ena spegeldörren i badrummet och på nästa spegeldörr har det skrivits ytterliga ett A, fast detta A har en pil under sig som är riktat mot det första A:et..... Jag har mina funderingar på vad detta betyder, men jag vill inte skriva nått här än..!

Härom dagen fick jag plötsliga rivmärken på undersidan av armen. Sved till som tusan gjorde det. Några långa och några korta korta.. Dagen efter så fanns det inte något märke där!

Nä det här börjar kännas rätt jobbigt. Jag har sagt ifrån. Att: HÄR BOR JAG - DET HÄR ÄR MIN LÄGENHET så håll er borta. Det är MITT MITT MITT!!! Det räcker nu - jag vet att ni är här!! LUGN!!

Men jag tror inte det hjälper. Jag får ringa en jag känner och be henne om hjälp. Hon har kontakter med ett bra medium - orkar inte ha det så här längre!!
Mitt hem vill jag ha som min trygga borg, inte känna som jag gör nu. Att jag börjar misstro mig själv för det som händer och undra vad som ska ske här näst...!

Är julen en tid som öppnar upp för att det kan märkas mer av den här biten?
Någon som vet nått mer om varför det händer så mycket just nu??

Inte ensam i duschen!

Nu är det andra gången det händer.. Jag satt i duschen när jag plötsligt fick en riktigt otäck känsla. Nästan panik - en skräck som inte går att beskriva. Panikångest har jag lite nu och då men det här var nått annat. När jag schamponerade håret så fick jag en känsla av att jag inte var ensam, kastade flera blickar bakåt mot dörren.
Men självklart så såg jag ingenting. Men skräcken fanns kvar. Duschade fort som tusan. Det var nästan som tårarna kom. När jag såg spegeln fick jag riktig panik för nu var det där IGEN!! Det A:et som har visat sig vid flera tillfällen nu!!!

Jag vet att det inte syns tydligt på bilden men det ÄR där och det är ett tydligt stort A i spegeln!!

Ni vet hur man blåser på spegeln så kan man rita gubbar o annat. Då blir ju sträcken och gubbarna klara medans det är suddigt omkring. Här är det tvärtom. Själva sträcken är suddiga.. Ser inte alls ut som det brukar göra när man skriver på spegeln och det är imma på..

Nu har jag tänt ljus och rökelser. Känns lite lugnare...


Det andra A:et som ni ser är skrivet med bleck i min dagbok. Det är ingen som vet att jag har dagboken. Jag bor ensam och lägger undan dagboken när det är folk hemma.
Det är inte min handstil, jag har försökt att skriva så men det går bara inte.

Nu börjar det kännas rätt jobbigt med det här...
Måste nog få hit nått medium som kan detta.

Ska sätta mig och ta det lugnt en stund.
Tända flera ljus.......!

Främmande ansikte..

I somras var jag och min pappa och såg på Power Meeting i Västerås. 9000 jänkarbilar kunde avnjutas.. När jag hade tagit en liten videofilm med min mobiltelefon, så ser jag ett ansikte till höger i bild. Det är INTE min pappa!! Det fanns ingen på sidan av. Killen ni ser på bilen framför är ju livs levande, men titta till höger på bilden så ser ni ett ansikte. Jag svär på att bilden inte är manipulerad. Jag vet inte ens hur man gör sånt. Jag har tagit bild på min mobil med min digitala systemkamera, det är det enda jag har gjort. Vete katten var ansiktet kom ifrån. Jag tycker det ser ut som ansiktet är inne i bilen. Är ju inte på utsidan av fönstret. Förstår inte hur det kom dit. Har det reflekterats nånstans ifrån? Har tänkt igenom olika sätt på hur det skulle ha hamnat där men jag får ingen rimlig förklaring till det hela.

Vad har ni för åsikt om bilden?

Saker som försvinner..

Det har hänt ett par gånger. Att mina saker har försvunnit, bytt plats eller försvunnit helt. En sak jag minns väldigt starkt är en kväll då jag som vanligt hade lagt fram mina kläder som jag skulle ha nästkommande dag. Glasögon, hårspänne och diverse andra saker hade jag lagt fram så det skulle gå lättare med morgonbestyren.

Då jag kommer ut från badrummet efter att ha borstat tänderna så kollar jag en gång till att allt var på sin plats. Men!! Hårspännet var borta! "Nä nu blir jag arg!" sa jag högt och bestämt. "Jag måste faktiskt ha det där hårspännet imorgon på jobbet så ta fram det nu tack!" Vid det här laget hade det hänt så många saker att jag gissade på att det var denna någon som ville skoja lite med mig.

"Ta fram mitt hårspänne igen" sa jag högt och gick sen och lade mig i sängen. Jag somnar och vaknar av ett plingande ljud. Där, mitt på golvet låg mitt hårspänne och gungade, som om det just blivit nedsläppt från en lite högre höjd.. Jag har funderat på om jag lagt det i sängen och det glidit ut och hamnat på golvet då jag vänt mig om och jag har försökt tänka på vad jag faktiskt gjorde med mitt hårspänne kvällen innan. Det enda jag vet är att jag LADE dit där bredvid mina glasögon för att jag skulle slippa leta efter det på morgonen. Så varför skulle jag då ha flyttat på det igen och lagt det någon annanstans under förgående kväll??????


Ja vad ska man tro om sådant här??

Ridläger på Gotland

Som liten var jag ofta på ridläger på Gotland. Vi ridläger-tjejer bodde i ett vitt kalkstenshus, sådana som ofta ses på denna härliga ö. Många var de gånger som jag kände mig iakttagen. När vi gick på grusvägen från huset till stallet så kändes det som om jag blev utstirrad av någon. Denna någon stod på översta våningen och tittade ut genom mitten fönstret. Jag ville aldrig vända mig om. Blickarna kändes intensiva och hårda. Under mina år på det ridlägret så var det något som inte stämde. Det fanns någon där som jag inte trivdes med. En någon som inte de andra tjejerna märkte av.

Andra året jag var där gick jag till stallet och tittade i sadelkammaren. Vid sadlarna stod hästarnas namn uppskrivna. "Queen" tänkte jag. Det var ett fint namn på en häst. Henne skulle jag vilja ha. Konstigt, jag visste ju inte alls vilken typ av häst det var.

Lite senare på dagen så hade vi samling och utdelning av de som skulle bli "våra" hästar under ridlägret. Gissa om jag blev snopen när jag får höra namnet på den häst jag skulle ha: "Queen"...!

Sådana här saker har hänt mig vid flera tillfällen.

Móálingur - min andra islandshäst!
När det var tid för mig att åka och titta på en ny häst så fick jag en klar bild på vägen dit hur den såg ut. Jag hade bara läst beskrivningen om den och visste inte färgen på hästen överhuvudtaget. Bara att det var en fin 6 årig vallack som hade de ridkvalitéer som jag ville att min nya häst skulle ha!

På vägen dit så fick jag en knivskarp bild på en häst med mörkt huvud, nästan svart huvud och mörk man med lite ljust i. Kroppen var ljusare, nästan grå.
Kände att oj, vad var det för något som hände!

Vid stallet jag kom till i Norrtälje, skulle jag se på 2 hästar.
Ingen behövde tala om för mig att jag stod framför häst nr 1 jag skulle titta på..
Kände så väl igen honom från den bild jag fått framför mig i bilen på vägen dit!
Móálingur var en saga att rida och efter några veckor så kom han till mig.
Var det ett så kallat "varsel" jag fick på vägen dit?


****************************************************************************

Min första upplevelse...

... Hände 1985, då var jag c.a 10 år gammal. Förstod inte då vad som hände men så här flera år senare kan jag se på det hela med andra ögon. Det året var min farfar sjuk i cancer. Vi hade varit och hälsat på honom på sjukhuset, jag kände knappt igen min farfar där han låg. Blek, smal och sliten av sjukdomen.

En tid senare så "drömde" jag att min farfar stod i mitt rum. Han stod bara där och såg på mig. Det märkliga var det gröna skimmer som lyste om hela honom. Så starkt och markant. Nu i efterhand undrar jag om det inte var så att han ville säga hej då genom att visa sig på det viset - för ett par dagar senare dog min Farfar!...

Vad tror ni??

Rest in peace Farfar - saknar dig massor!!

Välkommen!

Sitter och skriver mitt första inlägg i den här nya bloggen. Det känns spännande och inspirerande att få dela med mig av mina upplevelser som jag har haft genom åren.
Allt är sant och allt är upplevt av mig - det är MIN SANNING. Sen får ni tro på det eller inte.

Jag har sett min skyddsängel, jag har kännt mig iakttagen, saker har försvunnit och på vissa platser får jag sådan rysning i kroppen att jag helst vill lägga benen på ryggen och bara springa därifrån! Nåja, ni får läsa mina inlägg här så får ni veta mera ingående vad jag har stött på genom årens lopp. Det har faktiskt blivit en hel del saker!


Väl mött i vinterkylan!!
Kram ~Laika~